Hej vänner, jag fick sån ångest idag. 
Ensam i lägenhten, nu menar jag HELT ensam tills på söndag.
Alla sambosar har dragit till Sverige. Och jag ska jobba i helgen. 

Jag har nog inte insett hur svårt jag har för att vara ensam. 
Det är det värsta jag vet. Sen jag flytta till Oslo för 1,5 år sen 
har jag nästan aldrig varit själv hemma. Jag har alltid bott med
andra härliga människor. Det har ju skiftats adress och personer,
men det är alltid någon att hänga med, utan att "bestämma" något. 

Och det trivs jag jävligt bra med, sliten efter jobbet , drar hem och 
där är alltid någon att tjöta med.

Men jag ställer mig frågan:

Kommer jag någonsin kunna bo själv igen?

Antar att man vänjer sig, för när jag flytta hit tyckte jag det
var sjukt jobbigt att aldrig vara själv. Men nu, jag kan inte tycka 
det är gött.  Nu, ger bara ångest. 

Så mitt i alla ångest skulle jag (tack och lov) möta upp Mariana,
som jag inte träffat på jätte länge. 




Vi drack kaffe prata om allt som händer i våra liv och jag mådde så bra igen
Nu flyttar hon om 2 veckor till Stockholm, vilket känns jävligt tråkigt :(

Idag fick jag även perspektiv på mitt liv, jag kan fan inte hålla på såhär längre, 
Alla flyttar från Oslo och jag är kvar. Ett tag till, men jag kan inte stanna här för evigt. 

Det har aldrig varit min plan. Men nu känns det lika svårt att flytta från Oslo 
som det var att flytta från Ängelholm. Jag har min trygghet här. 

Men som Mariana sa till mig, när man känner det är svårt att flytta
 har man stannat för länge, då är det dax att dra. Så sant.
 
Inte nu, men inom ett år. Problemet för mig är egentligen inte att flytta.
Mitt problem är, att flytta till vad ? Det är det jag måste hitta,. 

En anledning, ett syfte.  
 
Shoppa lite höst kläder i alla ångest, shopping är det bästa då!