Just nu läser jag en bok.

"När livet stannar"



Hur ska vi klara alla möten med dom som kände oss medans vi levde?
-tänkte Malin Sävstam när hon kom tillbaka till Sverige från Thailand efter flodvågskatastrofen.
Hon hade förlorat två av sina tre barn, sin man och tre nära vänner, och hon kände det som ett straff att överleva.
Tiden som följde var fylld av en smärta som blev rent fysisk. men efter 1 år kunde hon skriva" Jag vet nu att man inte dör av sorg" Och efter ytterligare 1 år kunde hon allt oftare uppskatta den andra chans som livet har gett henne.

Berättelsen går från svartaste kaos till gryende hopp.


Av någon anledning läser jag ofta sanna, men oerhört tragiska böcker. På ngt sätt tror jag att jag vill uppskatta livet mer och få mig en rejäl tankeställare. Och det får jag verkligen. Läser mkt på T-bannan. Och mina ögon tåras, nästan att jag börjat böla offentligt.

Och jag är faktiskt rädd att det ska hända ngn i min närhet något hemskt, jag är rädd att få ett samtal hit och att det har hänt ngn nått där hemma.

Samtidigt är jag väldigt glad för det jag har.
Jag vill bara säga det, vänner och familj. Ni finns i mitt hjärta hela tiden. Tankarna om er är många.

Ta hand om varandra nu.

 Much Love.